Emotional Core Perception (ECP) är en psykodynamisk terapimetod som återställer sensitiviteten i samspelet mellan kropp, psyke och omvärld.
Tidiga händelser i en människas liv påverkar ens sätt att tänka, känna och agera både i relation till sig själv och till andra människor. Således kommer trauma att omedvetet styra hur en person bemöter och hanterar sitt liv.

Det terapeutiska arbetet i ECP startar i ögonsegmentet och aktiverar synkroniseringen i samspelet mellan de två hjärnhalvorna. På så vis medvetandegörs patienternas frustration, rädsla och vrede som upplevts tidigare i barndomen. Denna medvetenhet som vill komma till uttryck ökar i sin tur spänningarna i kroppen. Dessa spänningar som även kallas förpansring är ett skydd mot ett förväntat angrepp och samtidigt ett hinder för att kunna ge uttryck åt sina känslor. Förpansringen upplöses med kroppsorienterade metoder.

ECP är effektivt vid behandling av psykiska och psykosomatiska hälsoproblem.

Utvecklingen av ECP

Bruno Adler (BA) kom i kontakt 1972 med the American College of Orgonomy (ACO), grundat av Dr. Elsworth Baker, en student och vän till Wilhelm Reich. Under sin egenterapi deltog han i ACO:s seminarier och samtal under fem år. BA studerade sedan psykologi i Sverige och träffade John Bowlby, vars anknytningsteori påverkade utvecklingen av Emotional Core Perception.

Bolwbys och Mary Ainsworths banbrytande forskning visar att otrygg anknytning orsakar somatiska och psykiska problem. Helt avgörande för barnets senare trygga anknytning är de första anknytningspersonernas sensitivitet. Utan denna känslighet finns det en risk att vårdnadshavarna reagerar på barnets behov genom att göra för mycket, för lite eller vid fel tidpunkt. Därmed påverkas barnet negativt, vilket får konsekvenser för deras inre arbetsmodell (Bowlbys koncept). Detta förs sedan vidare till deras relationer i vuxenlivet och kan överföras epigenetiskt till nästa generation.

Vi föds vanligtvis med förmågan att se i djupet med lyhördhet och känslomässig kontakt. En anknytningspersons brist på kontakt kan blockera, förvränga eller överaktivera vår känslighet. För att normalisera sensitiviteten måste vi övervinna rädslan som påverkar den.

Med utgångspunkten att komma åt försvaret i ögonen började Bruno utveckla arbetsmetoder för att hjälpa patienterna att se och reagera känslomässigt som spädbarn utan några tidigare erfarenheter.

Av central betydelse är moderns sensitivitet eftersom det är hon som har den prenatala kontakten med barnet. Denna påverkar de postnatala fysiologiska och neurologiska synkroniseringarna och är av stor vikt för ett funktionellt samspel mellan anknytningspersonerna och barnet. Även om det är mamman, som bärare av barnet som blir den person som fokuseras mest på, så är miljön, ärftligheten och det sammanhang som hon befinner sig i, faktorer som påverkar barnet. Forskare i Bowlby’s och Ainsworth’s efterföljd antog att störningen i sensitiviteten beror på en defekt i synkroniseringen. Kliniska observationer inom ECP pekar på motsatsen: Sensitiviteten måste först återställas för att aktivera synkroniseringen.

Teorin om ECP

Följande hypoteser utvecklades ur Brunos kliniska arbete:
Känslighet är en väsentlig funktion i allt levande. Det är den naturliga förmågan att uppfatta korrekt och svara spontant på inre och yttre stimuli. Ingen ideologi kan ersätta den.

Efter att ha utsatts för skrämmande traumatiserande upplevelser förträngs eller dissocieras medvetenheten om det man har upplevt. Att kunna konfrontera och komma över rädsla och skräck förbises ofta i emotions- och kroppsorienterade terapiformer. Bakom den förträngda rädslan finns insikter och en känsla av sammanhang som patienten kan uppfatta efter att rädslan har konfronterats och kommit till uttryck. Om rädslan förblir omedveten går den terapeutiska möjligheten att återställa patientens medfödda kapacitet och motståndskraft förlorad. Känsligheten och förmågan att se och korrekt uppfatta orsakssammanhang påverkas. Reaktioner på den ursprungliga händelsen riktas i stället mot ersättningsobjekt som liknar originalet. Känslan projiceras omedvetet på dessa objekt. Så kan rädslan att uttrycka ilska mot sin far som barnet tidigare upplevt skapa behovet att som vuxen rikta aggressioner mot en mer eller mindre fiktiv fiende som man finner rationella skäl att hata eller förinta.
Terapeutens roll är att hjälpa patienter att bli medvetna om rädslan som har blockerat eller förvrängt deras sensitivitet och hjälpa dem att hitta modet att konfrontera och övervinna denna rädsla.

Metoden

Terapin börjar med att ögonens förmåga till djupseende återställs genom att eliminera phoria. BA använder termen "phoria" från optometrin. Phoria är en dold avvikelse som drabbar 80 % av världens befolkning. Ögonen verkar synkroniserade när man håller dem båda öppna och fokuserade. Men när de stängs kan synkroniseringen inte längre upprätthållas på grund av en skillnad i muskelspänning mellan vänster och höger öga som påverkar ögonens rörelser. Phoria återspeglar en brist på synkronisering av samspelet mellan vänster och höger hjärnhalva. I ECP är phoria en central försvarsmekanism. För att upplösa phoria fokuserar patienten på en punkt med båda ögonen. Därefter täcker terapeuten växelvis ett öga i taget. Efter ett tag kan de flesta patienter fokusera och bibehålla synkronisering i båda ögonen, åtminstone tillfälligtvis.
I Emotional Core Perception har alla psykiska och fysiska försvar topografiska och arkeologiska aspekter. Upplösningen av försvaren måste ske från ögonen ner till könsorganen och på en successivt högre energinivå så att patienten systematiskt kan komma djupare i sina känslor och förnimmelser. Detta arbete sker konkret med terapeutiska metoder utan förlust av emotionell kontakt med terapeuten och alltid med bibehållen medvetenhet om den terapeutiska situationen. I slutfasen av terapin kan patienter se och förstå de händelser som har format deras livsresa och funktionellt rekonstruera sina liv och sin motståndskraft.
ECP använder sig också av upprepningar och den effekt upprepning har på det du ser, hör eller säger. När patienten blinkar och ser terapeutens ögon utan phoria tröttas den kognitiva förmågan att ge mening åt det man ser utifrån sina livserfarenheter. Efter ett tag börjar patienterna förnimma det de ser så som de såg världen som barn; de vet vad du känner, vad du än säger.