Emotional Core Perception (ECP)
En psykoterapi för emotionell djupläkning.

Psykiskt lidande har ofta sin grund i tidig barndom. Barnets naturliga känsloreaktioner har förbjudits och bestraffats, eller ignorerats och inte tagits emot av föräldrarna. Negativ respons på spontana emotionella uttryck i tidig barndom, eller frånvaro av adekvat respons, ger upphov till en intolerans för de egna grundläggande affekterna.
Då det handlar om biologiska reaktioner som inte får något utlopp, innebär denna frustration starka känslor av smärta, raseri, skräck, förtvivlan och hopplöshet. Eftersom inte heller dessa på ett naturligt sätt kan uttryckas och tas emot är barnets enda återstående möjlighet att, automatiskt och omedvetet, minska eller helt utsläcka sin förmåga att känna genom så kallade försvarsmekanismer.
När olika situationer senare i livet, såsom kärlek och mänsklig kontakt, eller provokationer och kränkningar, fordrar ett biologiskt gensvar aktiveras även de tidiga känsloreaktionerna. Intensiva negativa reaktioner, som inte står i proportion till den aktuella situationen, kan utlösas. Ofta träder i stället någon försvarsmekanism i funktion utan att man är medveten om detta eller om den känsla som försvaret riktar sig mot.
Försvarsmekanismerna är inte selektiva, utan alla känslor blir försvagade och inadekvata, även de önskvärda. Förmågan att uppleva och njuta av livets goda störs, och livet blir kringskuret och hämmat, eller på ytan aktivt och rörligt men innehållslöst.
Försvaren utgörs dels av karaktärsförpansring, som innebär att hela ens sätt att hantera sin tillvaro, sitt känsloliv, relationer, tankar, etc., omedvetet lägger sig tillrätta i ett mönster vars enda syfte är att undvika aktivera de känslor eller tankar som var omöjliga att uthärda för det lilla barnet. Dels av kroppslig förpansring såsom spänningstillstånd i muskler i ögonen och andra organ, som förhindrar att känslor upplevs och uttrycks fullständigt med kroppen och dess förnimmelseorgan.
Terapin har två utgångspunkter som båda syftar till att initiera den läkningsprocess som finns inneboende i återaktivering av låsta emotioner. Dels att montera ner karaktärsförsvaren, vilket kallas karaktärsanalys. Det handlar inte om någon intellektuell analytisk process, utan om att bryta/upplösa ett intensivt känslomässigt motstånd där man till varje pris försöker undvika att komma i kontakt med de egna affekterna. Dels att med samma syfte direkt bearbeta de kroppsliga spänningar som förhindrar emotionellt uttryck. När en emotion på detta sätt frigöres och återupplevs, med bibehållen känslomässig kontakt med terapeuten, lär sig kroppen omedelbart och genom direkt erfarenhet att rädslan för just den känslan var obefogad. Därmed bortfaller nödvändigheten att skydda sig mot den. På så sätt tillåts en ökad emotionell rörlighet. Tanke- och känsloliv blir mindre låsta i att upprätthålla ett mönster som har sitt ursprung i att det lilla barnet inte hade någon utväg ur en outhärdlig situation.
Insikterna om hur man fungerat, och varför, kommer av sig själva som en bieffekt av att det inte längre är nödvändigt att undvika.
Det största hindret för läkningsprocessen är den kontaktlöshet som träder i funktion när toleransen för emotionell intensitet hotar att överskridas. Terapins läkande effekt är helt beroende av att den återaktiverade barndomsaffekten uttrycks i emotionell kontakt, inkluderande kontakt med den rädsla som en gång var orsaken till att detta var omöjligt i ursprungssituationen. Kontaktlöst utagerande ger ingen läkning, varken i eller utanför terapin, utan förvärrar i stället det inre trycket.
Terapin måste därför gå långsamt framåt, medan toleransgränsen för emotionell intensitet gradvis utvidgas. Då kontaktlöshet är en automatisk försvarsrespons, omedveten och omärklig, är terapeutens (och allteftersom även patientens) uppmärksamhet på denna nödvändig. Kontaktlöshet är märkbar både som en upplevelse och som en kvalitet i blickkontakt och ansiktsuttryck, och motverkas dels direkt i relationen patient - terapeut, men även genom ögonrörelsetekniker.
Med denna terapiform kan psykiska symtom behandlas utan att den emotionella drivkraften i livet försvagas; den kraft som finns låst i dysfunktionella försvarsmekanismer kan befrias så att människan får bättre kontakt med sin förmåga till empati och med den energi som behövs för att söka och uppnå mening och tillfredsställelse i livet. I första hand arbetar vi med utgångspunkt i karaktärsanalys. Då karaktärsmässiga och kroppsliga försvar endast är två infallsvinklar att beskriva samma företeelse, går det dock inte att renodla endera arbetssättet. I situationer där det huvudsakliga hindret mot att komma vidare utgörs av kroppsliga spänningar, får man förstås arbeta med dessa.