Jag föddes 1926 i Wien. Min far var från en ungersk familj och min mor från en tysk. Eftersom föräldrarna såg utvecklingen under nazismen i Österrike under 1930-talet beslöt de sig för att emigrera. Således växte jag upp inte bara i Österrike utan också i Buenos Aires, Argentina och i Beirut, Libanon där jag även gick i skola.
Först blev jag arkitekt. I slutet av mina studier träffade jag den svenske arkitekten Peter von Celsing, professor vid KTH. Han var i Beirut för att designa ett palats för emiren av Kuwait. På grund av kontakten med von Celsing bosatte jag mig i Sverige.
Hela min familj var starkt påverkade av krigen i Europa och i Mellanöstern. Frågorna var angelägna och genuina, med botten i de egna upplevelserna. Vad är det som får en människa att agera ut sitt hat och att villigt döda. Dessa frågor ledde till att jag 1971 beslöt mig för att studera psykologi.
Jag flyttade till USA för att påbörja egenterapi med psykiatrikern Richard Schwartzman som jag träffat i Europa och som var certifierad av the American Board of Psychiatry and Neurology. Richard Schwartzman var medlem i the American College of Orgonomy, ACO, som förvaltar arvet efter Wilhelm Reichs senare arbete under ledning av psykiatrikern Elsworth Baker. Under mina fem år i USA deltog jag även i konferenser i socialpsykologi vid New Yorks Universitet. Jag utbildade mig inom strukturell familjeterapi organiserat av Philadelphia Child Guidance Clinic och kom också i kontakt med andra kroppsorienterade terapier såsom primalskrik och bioenergetics. Det som särskilt fascinerade mig var ögonen och det okulära segmentets betydelse i den terapeutiska processen. Detta intresse ligger till grund för metoden Emotional Core Perception.
Tillbaka i Sverige 1976 började jag arbeta som psykoterapeut. Jag tog min kandidatexamen i psykologi vid Göteborgs Universitet 1983 och deltog därefter i ett forskningsprojekt vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Vi undersökte om bronkial hyperaktivitet vid astma kunde behandlas med icke-farmakologisk terapi. Överläkaren och chefen för avdelningen Astma och Allergi Ulf Bengtson remitterade tre astmapatienter till mig för terapeutisk behandling. Det så kallade metakolintestet användes som objektiv mätmetod. Efter omkring 50 sessioner försvann symptomen. Patienternas motståndskraft mot retningar i luftvägarna ökade och blev starkare än hos en jämförande grupp utan astmatiska problem. 1987 blev jag licensierad steg 2-psykoterapeut.
Under studietiden var det mötet med John Bowlbys teorier om anknytning som berörde mig djupt. Bowlby höll en föreläsning vid Institutionen för psykologi och fokuserade på vikten av en fungerande anknytning i början av livet. Jag började söka efter metoder för att arbeta med mina patienter för att återställa den inneboende aktiviteten i hjärnan som är förknippad med ögonblicken under interaktion mellan mor och barn. Mina tankar var att ett barn inte har någon erfarenhet som ger mening åt det den ser. Så hur skulle ett litet barn reagera på känslan bakom ögonen som tittar på det? Hur ser känslor ut för barnet?
Dessa reflektioner öppnade dörren till ett spännande nytt sätt att bedriva psykoterapi.
Jag hittade ett mycket enkelt verktyg som traditionellt används i Indien för att träna fokuseringen i ögonen. Jag började använda den på min klinik i kombination med djupandning. Detta skapade känslomässiga reaktioner hos patienterna. Vissa var starka och skapade oro, andra var mer lugnande och fick patienterna att ta sig samman. Undan för undan utvecklade jag sätt att få en patient att se i terapeutens ögon vad de såg i sina mödrars eller andra vårdgivares ögon.
Jag kunde se att patienterna var djupt påverkade av sina tidigaste upplevelser och att dessa påverkade hur de uppfattade världen senare i livet. Och jag såg hur patientens problem gradvis försvann när de tidiga livsupplevelserna kunde konfronteras och överkommas.